Leif Strands Kammarkör | låtkommentarer

LSK  ::  start
Om kören
Om kören
Diskografi
Diskografi
Lyssna
Lyssna
Arkiv
Arkiv
LSKlogofagel

Ingemar Glemme om musiken och texterna på skivan Sorgen och glädjen

 

Sorgen och glädjen

Orden är skrivna av en man som snabbt nådde höga positioner. Rekordung biskop på Fyen, adlad av danske kungen, snabb också i sitt temperament. Han visste därför mycket om avundens giftiga galla. Men framför allt ackompanjerades den yttre framgången av svåra personliga sorger. Sällan har en så nära personlig text blivit giltlig för så många andra. Den gamla svenska melodien har också samma spänning i sig. Glädjen leker som sorglösa solreflexer, men snart drar mörka stråk in och dämpar den, vill utplåna den. Livets hela spänning går igenom denna psalm både i text och ton. Ibland kan allvaret ge bakgrund till glädjen, så att den förvandlas till ett ljust vemod med mycket större lyskraft än det öppna skrattet, det som inte vet av det mörka och sköra i livet. Man kan följa melodíens gång mot pianots klanger och kanske känna igen en hel del inåt sitt eget. Ett ord skall man särskilt lägga märke till stavningen av: "Hur än min lycka och lott kunna falla, efter Guds vilja de falle mig till". Det är en bön alltså. lnte ett konstaterande. Att Gud skulle skicka ondska och djävulskap på människor, måste vara en omöjlighet för kärlekens Gud. Vi vet ju vad Jesus svarade, när folk sa att han var sänd av Beelsebub (ett namn på Djävulen som betyder 'flugornas Gud'). Inte kan ett rike bestå, som har kommit i strid med sig självt. Den grymma bild av Gud där man gör honom till detsamma som det blinda ödet har alltför länge fått husera fritt och förvandla trons glädje till kuvad rädsla. Det man ber om i den här psalmen är att det onda skall möta en så, att man kan möta det: inte kapitulera, inte fly, men kunna med Guds hjälp tvinga någon välsignelse, erfarenhet, ökad medkänsla ur det. För övrigt, finns det många dikter som kan mäta sig med denna i saklig poesi?

 

Världens Frälsare kom här

Rakt igenom det gammaldags språket behåller den här dikten en fräsch, rak ton. Ett lyckligt meddelande helt enkelt. Man anar att författaren, sin tids främste vältalare, stigit tillbaka för ett ämne som bara kan tala för sig självt. Klangen i musiken till denna psalm filtrerades några århundraden senare av en annan kraftfull gränsgestalt mot medeltiden, Gregorius. Därför talar man om gregoriansk musik - den ton som blivit kyrkornas egen genom ett och ett halvt årtusende. Man märker i ackompanjemanget en klang, som när det mäktiga romerska väldet samlar sina styrkor till uppbrott. Slagverk, väldiga gong-gongar ljöd som signaler när armeer skulle samlas. Men de användes också när en härold skulle framföra något som männi- skor måste lyssna till. Så börjar också första strofen. Det är som om hela natten kring Betlehem genljöd av häroldernas tunga krav på uppmärksamhet, för här kommer ett budskap större än allt annat. Men iandra strofen inträder en stillhet. Beskedet är så innerligt, att det får tala nästan helt ensamt. När sedan den tredje strofen kommer, har vi de stora klangerna där igen. Men nu är det en annan scen. Vi hör det världsliga väldets, de kejserliga häroldernas signaler, men nu går budskapet rakt igenom dem. Den rena klangen bär fram, trots larmet från världsmakternas våldsamma uppbrottssignaler. Vad är det som kunde utlösa en så stillsam och segerviss ton? Läser man texten ser man, att den handlar om det allra svåraste att förstå och tro på nu för tiden: jungfrufödelsen. Och så kan man sätta igång ännu en av de tusen ändlösa och fruktlösa diskussionerna, som trasat sönder julevangeliet. Hur gick det till egentligen när han föddes? Hur stämmer det med vad vi vet om biologi? Är det inte en saga bara? Om man inte kan tro på detta, då kan man väl inte tro på det andra heller? Men gamle Ambrosius har en rad, som ställer det avgörande i centrum: "som oss alla hjälpa kan." Hela hans liv hade blivit omändrat, genom att han blev kristen. Den som så kan förändra ens liv är inte en människa bara. Han har rört vid krafter som det är något gudomligt med. Därför kan författaren instämma i trosbekännelsen: Kristus är både Gud och människa. I ljuset av en sådan upplevelse blir det någon mening i det fantastiska, som Lukas berättar om Jesu födelse. Det finns också goda skäl att tro, att Jesu moder Maria en gång berättat det för Lukas. Det viktiga är inte hur Jesus kom till världen. Det enda som betyder något är att han kom, att han var den han var, att han sade det han sade och att livet får mera mening om man

 

Lagd på strå

Denna sång hör till de många som ledde människor till Bibelns berättelser och hjälpte dem att hålla den kvar i minnet, innan läskunnigheten var allmän. Ett och annat mera läromässigt stoff följde med. Det var lättare att lära sig så här än genom katekesläxorna. I den musikaliska bearbetningen framhävs utantillärningens skandering. Ibland lyfter den till en glädjedans – det är en personlig lycka som läran handlar om. Änglasången går igen – Ära vare Gud. Eller på latin: Gloria Deo in exelsis. Vad änglarna använde för språk finns inte antecknat. Arameiska talade herdarna och de förstod också hebreiska. Har ni förresten lagt märke till att de heller inte sjöng. De sade: Ära vare Gud i höjden och frid på jorden. Ett litet ord apropå krubban och halmen och stallet. Det finns en benägenhet att utmåla Jesu födelse – liksom senare hans yttre förhållanden – som så utomordentligt utblottade. Inte ens "det fanns inte plats för dem i härbärget" behöver utmålas. De var väl inte fattigare än andra i sitt land och det var inget U-land på den tiden, inte heller någon avkrok. Jesu senare egendomslöshet var helt självvald, och inte talar han mycket om den heller. Att alla de här sakerna utmålas så ofta och så starkt, beror på att just Jesus lärde människor – vi kan själva pröva den lärdomen – att livets största trygghet inte ligger i tingen eller positionen i denna världen; den finns inom oss. Fri kan man också vara bäst då ägande och prestige inte låser oss ute från andra. Även i den ytligaste julstämning ligger en aning om det här. Det är därför folk har så svårt att släppa den. Det är därför berättelserna lever vidare. Man har den djupaste friheten på känn. Men man kan komma längre. Man kan få den för egen del, om man följer Jesu vidare utveckling på nära håll, när han går rakt igenom ett liv, där det inte ljöd så många fler änglasånger. Hans frihet tål vardagen och lidandet också.

 

Kommen I herdar

I östra delen av Tjeckoslovakien – Böhmen och Mähren – levde reformatoriska rörelser som en underström under den katolska dominansen i flera århundraden. Gustaf ll Adolf var där under 30-åriga kriget i protestantiska ärenden. Men först på 1700-talet blommade de andliga krafterna upp genom mötet med greve Zinzendorf, herrnhutismens grundare. I det mötet har nästan all väckelserörelse i Europa under 1700- talet och 1800-talet sina rötter. Och sånger följde väckelsen. Det finns i bearbetningen på vår skiva en rytmisk spänning mellan förväntansfull iver och stort, brett lugn. Lägg märke till att instrumenten har dubbelt så snabb takt som rösterna. Jag vet ingen julsång som är så fylld av iver och förväntan. Man hör herdarna springa, det är gott att de inte snavar på 16-delarna. Så gör man musik, när man själv har upplevt iver och trosglädje under en hård press. Allt blir friskt och direkt och har inte hunnit bli högtidligt på det litet uppstyltade sättet. Men orden kommer ur ett fint lugn mitt i ivern. Just herdarna är de mest omsjungna gestalterna i berättelsen kring Jesu födelse. Det ligger nog ett behov av handfast vardag och vanlig verklighet i det förhållandet. Annars är ju berättelsen så märkvärdig, att det kunde vara svårt att tro på den i gråa dagsljuset efter julnattens stjär gnister. De tre vise männen är lite sagoaktiga. Visserligen kan fatasin leka med stjärnan, guldet, rökelsen och myrran. Men riktigt angår oss inte österns vise. Men herdarna. Det är en annan sak. De kunde ju varit vi. Människor i ett arbete, inte hjältar, inte kungar, inte snillen. Bara människor som dras in i ett händelseförlopp, förvånas och måste veta mer. De är den nyktra vardagens vittnen till det fantastiska. Därför tycker vi så mycket om dem.

 

Vallåtar från Rättvik

Först kommer en ton, som mera är ett ångest- rop än en melodi. Vallflickan har märkt att något av djuren saknas. Med ett kohorn blåser hon signalen till andra vallflickor, som också är ute i markerna runt fäbodarna. Ett rop om hjälp som stegrar sig och förlängs av ekot i dalarna. Sedan kommer nästa signal. Den är mera melodi. Den talar om att ett får saknas. Vill det sig väl uppfattar också det förlorade fåret att det är henne man letar efter. En ny melodi följer. Också en av getterna har gått bort sig. Efter en stund kommer en lugnande ton. Det finns ord till den: "let icke, let icke fåret är hemma, geten är hemma". De här låtarna berättar ytterligare ett par saker, som hör ihop med Jesu liknelse om det förlorade fåret, fast det inte står nämnt om det i Bibeln. När man har gått vilse i livet, brukar man först upptäcka det genom att man upplever något otäckt eller ångestfullt. En signal som skär rakt in i en. Om man då stannar till, så skall man inom sig kunna höra en mjukare melodi. Någon kallar en hem igen. Med den där melodin, den tonen, kan vara olika för olika människor. Det är inte säkert att det som får en människa att vända om, alls upp- fattas av en annan. Det beror väldigt mycket på vad man lärt sig, eller vad man varit med om i livet förut. Det handlar ju om att känna igen, och då måste man ha hört eller känt det förut. Därför skall man, när man kommit bort i världen och hört varningssignalen, stanna till och tänka på det finaste, renaste och tryggaste man förut upplevt, för där är alltid något av Gud inblandat, antingen vi har begripit det eller inte. Då hittar man rätt riktning hem igen. Därför skall man inte heller alltid behöva kolla om det stämmer med hur andra hittat rätt. Det kan vara bra, men man behöver inte tro att det är fel, för att man funnit en alldeles egen väg. Bara tonen inom en blir tydligare, så närmar man sig den som kallar en. En sak till. Både herden i Jesu liknelse och vallflickan i Dalarna flyttade sig ständigt till nya betesmarker. Man skall inte alltid tillbaka till det gamla och invanda. Man skall hem till den som för en vidare. Jesus kallar inte till det redan avbetade, till de slitna tonfallen eller omtuggade fraserna. Han kallar till nya och friska marker.

 

 

 

Leif Strands Kammarkör – medlemmar vid inspelningen av Sorgen och glädjen, maj 1970
Sopraner: Mette Franzén Anna-Lena Hallgren Eva-Lis Hammarström Bodil Hellebro Berit Norberg Lena Nordin Eva Strand Inger Örback
Altar: Birgitta Bergqvist Lena Gustavsson Ingrid Haking Margareta Malmnäs leva Zalitis Karin Öhman
Tenorer: Sven-Olof Carlsson Kjell Hagegård Christer Lexing Lars Örback
Basar: Svenerik Blomgren Torgny Carlsson Peter Engström Björn Eriksson Hans-Christer Eriksson Per-Arne Norman Erik Rentzhog Örjan Svane Ingvar Winqvist

 

25 0402 -010 Proprius

Se, vi gå upp till Jerusalem

Många blir chockerade över den snabba, oroliga rytmen iden här koralen, som man vant sig sjunga som en stilla skridande processionshymn. Men här återges den, så som gruppen kring Jesus kunde ha upplevt just denna vandring till Jerusalem. Man hade gjort samma färd förut men då i förväntan och fest. Nu var allt annorlunda. Det svåra som Jesus förutsäger droppar ner i följeslagarnas sinnen och gör dem upprörda. Förräderi, vidrig misshandel, död. Bortom det uppståndelse visserligen. Men det var så overkligt i jämförelse med det man hade påträngande bilder på näthinnan av. Man hade sett gissling och uppspikning på kors förr. Nu gällde det alltså den som de byggt sina liv på. Strof efter strof stiger oron och bleknar hoppet. Man håller till en början fast tron på att det är en gudomlig mening. Men ju närmare man kommer det krön där man skall kunna se den underbara glänsande staden, desto mer tränger tanken på, hur han skall plågas undan allt annat. Sångens sista strof, när man hunnit fram till ”staden den evigt klara", blir därför upplöst i disharmoni. Man stannar till, ångesten väller fram, borta är nu förhoppningarna om ett lyckligt slut. Det är bara den självövervinnelse som den djupaste tillgivenhet kan förmå vänner till, som gör att man går vidare: "där han är, vi skola med honom vara". Många människor har inte kommit längre, har inte kunnat nå förbi korset och döden. Talet om den öppna graven kom för dem klinga lika tomt som den graven syntes för lärjungarna, innan de kunde vittna om att de mött Jesus själv, levande. Skall en tro som bara kan följa till Golgata inte få räknas? I så fall ställer vi större krav på oss själva än på de första lärjungarna. För i den här situationen kunde de inte heller se bortom graven. Och ändå hade de av Jesus själv, som de kände efter daglig samvaro sedan minst ett och ett halvt år, hört orden om uppståndelsen. Jesus såg deras tvivel, upplevde förnekelsen. Men han försköt dem inte. Tomas, den ständige tvivlaren, visade kanske den största tillgivenheten till Jesus, när han sade: "Låt oss gå med, så att vi får dö med honom." Kärleken kan ibland vara längre kommen än tankens övertygelse.

 

Min själ, du måste nu glömma

Detta utomordentliga exempel på innerlig och realistisk svensk 1600-talspoesi visar hur nära en personlig upplevelse kunde stå ganska massiv försoningsteologi, som många nu har svårt,att förstå. Ortodox lära till vek folkviseton. Och ändå är det ett sammangjutet helt. Kanske kommer de flesta aldrig fram till så färdiga formuleringar som Spegel har i den tredje strofen. Men ändå kan man vara mycket nära den innerliga kärlek som talar i den gamle prelatens ord från den svenska stormaktstiden. Jag tror han skulle ha förstått en upplevelse jag hade för några år sedan På en resa fick jag ett uppehåll på flera timmar i staden Friburg i Schweiz. Det är en vacker stad med en hel del att titta på , bl.a. en katedral, prydd med dyrbara konstverk som katedraler för det mesta brukar vara. Men plötsligt såg jag in i ett rum. Det var inte ett sidokor eller en absid utan det var ett rum med dubbeldörrar nere vid huvudingängen. Där ut- spelades en märkvärdig scen, som kändes chockerande och svår. Jag tänkte: låt vara att de har ett bårhus här i kyrkan, men de kunde väl ändå stänga dörren i alla fall. En grupp människor stod omkring en död människokropp med bara några svepningsdukar. Efter ett par sekunder upptäckte jag, att det var en skulpturgrupp. Det märktes först på att människorna omkring den döde var klädda på österländskt vis. Jesus var den döde. De omkring honom var hans närmaste, som hade tagit ner honom från korset. Men det mest påtagliga var att Jesus var död. För människorna runt omkring honom stod det alldeles klart. Vi vet från bibeln att de inte i den situationen trodde att det skulle bli nångontíng mer. De kände ännu inte till någon Påskdag. De trodde inte på någon uppståndelse och de visste att just nu skrattade många åt dem, så fel som de hade satsat. Men i deras ansikten – det var det som verkligen tog mig – fanns igen bitterhet. Det fanns ingen besvikelse, det fanns ett stort vemod, men genom vemodet lyste en kärlek, en till- givenhet. Genom allt det svåra och egendomliga som hade hänt, det de inte kunde begripa, fanns det bara en sak: de ville vara där Jesus var. l ansiktena omkring Kristus läste jag det här: "Om det också nu inte blir någonting mer, så var detta ändå det bästa som kunde hända oss: vi fick tillbringa några år av vårt liv tillsammans med honom." Och det slog mig att den som inte kan tro på uppståndelsen och som stannar på Långfredagen därför inte behöver vara utan tro, om riktig tro har med kärlek att göra. Och vi som vågar tro på uppståndelsen kan nog känna igen den envisa ton som ända fram till näst sista takten i slutet av musiken ligger kvar och fördröjer det lågmälta slutackordet. Ett stänk av tvivel som vittnar om att uppståndelsen är en gåva, en överraskning långt utöver vad vår tanke fatta.

 

Krist är uppstånden

Den enda musik folk i gemen kunde få höra var kyrkans mässmusik. Men den gav inget utrymme för personlig aktivitet. Lusten att själv vara med bröt sig dock fram just i dessa leiser. Kyrkoårets växlingar gav variationsmöjlighet, och man uppfattade även små nyanser på ett mycket dramatiskt vis. Denna påskleis har ju ett jubel i sig, som när man gång på gång måste övertyga sig själv om det fantastiska man redan tagit till sig i sin tro. Bearbetningen låter det eftersinnande Kyrieleis - Herre Förbarma Dig - uttrycka en ödmjuk bön om förlåtelse att det stora glädjebudskapet skall vara så svårt att ta till sig. När vi nu talar om uppståndelsen och har kommit in på Påskdagen, tror jag det är viktigt att vi iakttar att beskedet om uppståndelsen nästan alltid gavs när man var på väg, eller också att beskedet om uppståndelsen ledde till att man gav sig iväg. Vid graven fick de lärjungar som först kom fram uppmaning att ge sig iväg och meddela de andra. Jesus låter på ett ställe hälsa att han har gått före till Galíliéen, alltså till hem- trakerna. De två vännerna som bodde i Emaus och var på väg hem fick sällskap med honom. Överallt har vi detta vandringstema - man är på väg. Inte underligt alltså att den andliga sången har gott om marscher och vandringslåtar. Men det är konstigt att de nästan alltid avsjungs sittande, både bokstavligen och andligen. Kanske någon gång stående men i alla fall stillastående. Rakt igenom Gamla testamentet går uppbrottets och vandrandets stämning. I Nya testamentet finns samma riktning. Kanske är det här som skälet ligger till att övergången från beskedet om Jesu död till budskapet om hans uppståndelse har blivit så svårt för många människor. Vi står stilla och försöker att lösa ett teoretiskt problem, medan den levande kraften, kärleken, är någonting som man måste gå till mötes. Man kan nog aldrig bli övertygad genom att någon försöker att bevisa att Jesus uppstod pä det och det sättet och vid den och den tiden. Men den kraft som Jesu uppståndelse utstrålar kan man känna och gå till mötes, få styrka av. Det finns erfarenheter av detta. De få gånger man ger sig bort från sitt eget in i en annans värld, full av främlingskap och oro, utlämnad utan stöd: någon finns där före och möter en. Så oerhört viktigt då, att man känner igen att det är Jesus.

 

Dig Helge Ande bedja vi

Ännu en medeltidshymn, som överförts till församlingssång av reformatorerna. Ett hjärta bultar otåligt, ängsligt, febrigt. Det går in och ger puls åt medeltidstonen, åt dess melodislingor, som vi lärt oss uppfatta som så svala och avlägsna, att de nästan fått upphöjd evighet över sig. Men fråga är om inte de som för länge sedan lyssnade på eller sjöng med i denna "leis" upp fattade just en så het puls i sången. De hade ju bara den sortens musik. Det gjorde att varje liten skiftning sade så mycket och blev så intensivt uppfattad. De tyckte säkert inte att deras musik var sval. Därför står vi medeltidsmänniskorna närmare, när vi hör den på denna skiva, än när vi låter det gamla orörda tonspråket nå våra öron och berätta om en oberörd upphöjdhet över livets strider. För läs texten. Den handlar om en kraft, Anden som bryter väg genom prövningar och strider, men också genom ljumhet och vanmakt. Den kraften får också människan att våga låta sitt hopp pendla ut över dödsångestens djup. Saxofonens rop i sista strofen återger en exakt andlig upplevelse. Det är nämligen inte så att Anden sveper en människa med sig i ett saligt rus, så att hon blir okänslig för smärtan eller fritagen från ångesten. Både smärta och ångest finns med, men i ett slags tillförsikt som är både ängslig och trotsig. Anden ger ett hopp att uthärda ' och en styrka att komma igenom. Det finns i denna tolkning av pingstleisen.

 

Veni, Sancte Spiritus

Den helige ande – det handlar faktiskt om att människan andligen skall bli myndig och självständig. Jesus sade en gång, då han talade om att anden skall komma: "Det är nyttigt för er att jag går bort, ty om jag inte gick bort, så skulle hjälparen inte komma till er." Egendomligt. För varenda en som har den allra minsta gnutta tro tycker ju: tänk om Jesus själv vore här, så jag kunde fråga. lngivelser och andedop i alla ära, eld och vind i själen, väckelsens svep över världen – vad är det mot ett enkelt och klart besked av honom själv. Även den som har svårt att tro att Jesus är Guds son skulle ge mycket för ett klart svar på en direkt fråga om det som angår mig mest – just från honom, mannen från Nasaret. Vad skall det vara bra för, att han går bort? Det enda jag kan förstå är att han menar, att man måste kunna stå på egna ben, bli vuxen, också i det andliga. Vi talar så ofta om att ”vila tryggt och stilla blott vid dina löften, herre kär". Och det kommer säkert för varenda människa tider då tillflykten till Jesu starka herdearmar känns som den enda räddningen. Men det kan knappast vara den normala situationen. Det är just tillflykten, raststället, vilan. Men alla de orden säger att det måste finnas något däremellan. Raststället har man för att man rör sig på en väg, i tillflykten får man lä för att man varit i blåsten, vilan behöver man för att orka vidare. Man blir försenad i sin utveckling om man är för starkt bunden till sina auktoriteter för länge. Så blir det, menar Jesus tydligen också med den andliga mognaden, om man inte blir självständig. Självständighet förbinds ofta med brytning och protest. Vi har svårt att tänka oss det, när det gäller förhållandet till Gud. Men Jakobs kamp, Petri fönekelse, Tomas tvivel, hade sådana drag. Vi behöver inte vara rädda för att dra in våra egna kantiga erfarenheter när vi läser Bibeln. Man kommer att känna igen sig själv förvånansvärt ofta. Men i stället vänder sig den som känner en spänning till Gud – eller den bild av Gud som man gjort sig – bort från alltihop. Konflikten hänger då bara slappt med som en olust. Så är det alltid med det som får förbli olöst eller obearbetat i ens inre. Men tar man en uppgörelse, så leder det till en självständighet, där man också möter Gud på ett mognare sätt. Det är i sådant som Anden verkar. Om allt detta berättar denna tolkning av den urgamla pingsthymnen Veni, Sancte Spiritus. (Den sjungs alltid vid präst- och biskopsvigningar. Man skulle önska att den då kunde återges i den här versionen.) Här möter man nämligen de förvandlingar som Anden kan åstadkomma, där självständiga människor går in i nya sammanhang, drivna av inspirationen från Kristus. Den klara gregorianska hymnen bryts in i en upplösningsprocess, där man undrar vart den tog vägen, man känner inte igen den. Men ur de främmande klangerna tar sången form på nytt, men nu i en trosviss, framåtdrivande rytm. Men inte heller den ligger kvar. En ny tid bryter in. Tonspråket upplöses i ett disharmoniskt rop, men ur detta i sin tur bryter en innerlig, ljuvlig sång fram i klanger som är en vågrörelse. Vad blir nästa förvandling?

 

Som fågelen vid Ijusan dag

Ett försök att få veta något mer om den klarhet hög och ren som är evigheten. Inte den utsträckta tiden, utan ett svindlande evigt nu, där tiden själv har stannat av bara glädje.

 

En herrdag i höjden

Strängheten reser sig som en mörk vägg mellan oss och den sjungande evigheten. Domen! Just för domens skull har många människor vänt sig bort från kristen tro överhuvudtaget. Något så grymt. Då får alltsammans vara. Personligen kan jag inte tro att Gud någonsin skulle ge upp en enda människa. Den bilden av Gud har jag fått av evangeliernas Jesus. Men just därför har jag inte kunnat låta bli att oroas av strängheten i hans tal. Vad kan då liknelsen om Yttersta domen lära mig om Guds kärlek? Först att det som sker omkring mig just nu är så viktigt. Tiden får inte förspillas, tillfället får inte missas. Att man kan uppleva hur bråttom det är, fast det uppges handla om något som händer först när evigheten börjar, beror på att Jesu ord nästan alltid fungerar som en spegel. Man ser sig själv på håll – och då ser man första gången sig själv riktigt. Yttersta domen speglar evigheten rakt in i mitt innersta för att få mig att fungera efter evighetens mönster just nu. Den spegelvända sanningen i domsberättelsen tvingar mig att upptäcka min medmänniska på ett nytt sätt. Jesus säger att det är han själv som drabbas då jag gör en medmänniska illa. Har man tänkt en del på detta, kanske man ser ytterligare en personförändring i den yttersta domsscenen. Är jag rädd för domens helvete och vill förneka det, så finns det ett annat helvete som inte kan förnekas. Den ensamhet, köld och förtvivlan som min suveräna likgiltighet har dömt någon annan till. Ett ögonblick tvingade den hemska berättelsen mig att inta min nästas plats, så som Kristus själv redan hade gjort. Ett möte på lägsta nivå, för att jag skulle förstå kärleken, för att jag skulle möta den, där den bäst behövdes. Om man lyssnar innanför sin egen enklaste rädsla, skall man höra ett Guds eget ångestrop rakt igenom stränghetsorden. Om kär- leken kallnar bland människorna, så att de inte längre ser varandras livsångest och dödsfruktan, bryts hela Guds värld sönder. Det är detta det handlar om: att vi skall ge varandra kärlek, hela skalan från vänlighet till offer.

 

O hur saligt att få vandra

Med denna sång har mycket av den svenska folkväckelsen gått fram. Segerviss och ändå ömsint. "O må ingen bli tillbaka." Det handlar naturligtvis om vägen till himlen. Men de som gjorde orden till sina visade ofta i sitt liv, att orden var tillämpliga också i denna värld. 0, må ingen hindras av småsinthet, hat eller låsning i den fruktan som ofta tar sig uttryck i kärlekslöshet. Man ville, men man vågade inte vara öppen och sårbar. Men för dem som fick kraft att våga, låg ett solstråk av den himmelska friheten också över steniga vägar i norrländsk obygd. Man kan lägga märke till hur stark solidariteten med alla dem som ännu inte var med på vand- ringen är i den här sången. Himlen kunde inte vara riktigt lycksalig, om inte alla var med. Det var alltså mycket kärlek i det ivriga omvändelsenitet. Många upplever nu samma omvändelsenit som ett förmyndarskap, en brist på respekt, ett inträngande på områden som måste vara privata. Men lyssna till musiken! Den bär upp sången, så att man inte kan låta bli att sjunga med. Inte bara för att det är "sug" i den. Musiken i slagverk, bas, gitarr, piano, kör och saxofon har återkallat den oerhörda glädjens generositet som bor i sången. Alla måste få vara med om det finaste livet kan ge. Både här och på andra sidan.

LSK  ::  start